Skandinaviskan lever!

Jeg snakker norsk! Jeg taler dansk! Jag pratar svenska! Tre påståenden som inte alls ser så konstiga ut, men faktum är att det är tre påståenden som bara avslöjar en del av sanningen.

Docent Henrik Lindström inledde en gång i tiden en föreläsning i Lund med frågorna: Vad är ett språk och vad är en dialekt? Föreläsningen hade sin tyngdpunkt på skandinaviska språk och dialekter och han sammanfattade med påståendet att norskan, danskan och svenskan rent språkvetenskapligt är skiljda språk. Det som gör de till olika språk och inte dialekter av samma språk är att nationerna Norge, Sverige och Danmark existerar(själv så skulle jag också lägga till Finland som har svenskan som ett av sina statsbärande språk).

Funderar man vidare på det här så verkar det ju ganska vettigt ändå. Inom Sverige till exempel, så finns det svenska dialekter som är så svåra att förstå för andra svenskar att till och med en del norska och danska dialekter är lättare att förstå. Goda exempel är värmländskan och om man går utanför Sveriges gränser närpesiskan som talas i finländska Österbotten. Båda de här dialekterna har mycket gamla inslag och kan för den oinvigde vara mycket svåra att förstå.

Många dialekter har också standardiserade skriftspråk, där de mest kända kanske är de norska skriftspråken bokmål och nynorsk. De finns även de som arbetat långt för att få ett standardiserat skriftspråk för jämtskan, samtidigt som det närpesiska skriftspråket är fullt levande bland Närpes befolkning, då närpesborna ofta skriver på dialekt då de kommunicerar i skrift.

Med detta som bakgrund kan man på god grund påstå att skandinaviskan existerar, lever och frodas som ett livskraftigt språk. Den nordiska språkkonventionen stipulerar att nordiska medborgare ska få betjäning på eget språk i kontakt med andra nordiska myndigheter. Men i enlighet med den nordiska språkkonventionen så kan till exempel en finländsk myndighet välja att kontakten med en dansktalande nordisk medborgare på svenska, då språken anses vara sinsemellan förståeliga. Det som fortfarande inte finns är ett gemensamt skriftspråk. Talspråket finns redan, så fortsätt bruka skandinaviska i era nordiska kontakter!

Det här inlägget postades i Nordiska språk och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.
  • Hei! Eit godt innlegg, men eg ville gjerne få spela inn at nynorsk og bokmål er skriftspråk, ikkje dialektar. Dialekt er talespråket på ein geografisk avgrensa stad; skriftspråket er ein språkkonstruksjon til bruk i heile landet. Elles er eg samd i at fellesnordisk språkforståing er av det gode – eg er glad i både dansk og svensk, og sjølvsagt dialektar innan alle dei nordiske språka også.

  • Konstruktiv kritik understödes. Tack, jag ska åtgärda felet! 🙂