Teckenspråk i Norden

Teckenspråk sägs har funnits lika länge som det har funnits döva. Med tanke på att det stadigt föds döva människor till icke-döva föräldrar så kan man då tänka sig att teckenspråket, eller rättare sagt språken, funnit rätt länge. Dock är det bara de senaste 200 åren som riktig utbildning funnits kring teckenspråk och långt in på den senare hälften av 1900-talet var den rejält undermålig. Men för att förstå vad teckenspråk egentligen är måste vi först reda ut bakgrunden och också förklara skillnaden mellan ett tecknat språk och ett regelrätt teckenspråk.

Med ett tecknat språk, till exempel tecknad svenska, avser man ett sorts teckenspråk där grammatiken följer den svenska grammatiken hos den talade svenskan. Alltså att prepositioner(från, till på o.s.v.) och ordföljd tecknas helt enligt den svenska grammatiken. Det var länge den här typen av teckenspråk som lärdes ut till döva och deras anhörig ända fram till slutet av 1900-talet.

Många döva upplevde den här typen av teckenspråk som påfrestande, konstlat och svåranvänt. Tecknad svenska till exempel hade utvecklat enligt hörandes behov och inte dövas behov. Döva och teckenspråkiga använde hellre ett helt annat teckenspråk som hade egen syntax och grammatik som uppstått av teckenspråkiga, för teckenspråkiga. Teckenspråken tillhör nämligen det man kallar naturliga språk, dit i princip alla levande språk tillhör och utvecklas allt medan tiden går, vilket betyder att teckenspråk precis som talade språk kan dela på sig, få dialektala skillnader och till och med utvecklas till nya språk.

Det teckenspråk som utvecklades har alltså en annan grammatik och framställning än till exempel tecknad svenska. För att uttrycka känslor använder man inte bara handtecken, utan passande ansiktsuttryck och kroppsrörelser är nödvändiga.  Sveriges Utbildningsradion har en bra portal med exempel(kolla gärna adverb).

Som exempel kan tas några teckenspråk som talas i Norden. Det finska teckenspråket stammar från det svenska teckenspråket då många döva for till Sverige för att kunna få utbildning i den teckenspråkiga Manilla-skolan. Senare grundades även en dövskola i finländska Borgå av Carl Oskar Malm som även han hade varit elev vid Manilla-skolan i Sverige. Teckenspråksundervisningen kom där med till Finland via Sverige.

Det finska och det finlandssvenska teckenspråket har där med det svenska teckenspråket till grund(vilket i sig anses ha importerats från Frankrike). Det betyder att de finska, finlandssvenska och det svenska teckenspråken har mycket gemensamt och i dagens läge kan skillnaderna språken emellan beskrivas som de skillnader som finns mellan de norska, danska och svenska talspråken. Teckenspråkiga från Finland och Sverige kan alltså förstå varandra rätt bra, även de finska och svenska talspråken skiljer sig från varandra markant.

Större skillnad finns istället mellan till exempel finskt och norskt teckenspråk. Norge har fått sitt teckenspråk från Danmark och inte utvecklats lika nära det svenska teckenspråket som det finska eller det finlandssvenska teckenspråket har(många finlandssvenska döva väljer att flytta till Sverige då dövskolan i Borgå lagts ner).

Många kan anse att det borde finnas ett gemensamt teckenspråk, men som vi har sett så fungerar teckenspråk precis som levande språk. Där till ser teckenspråkiga sitt språk som deras modersmål då det är det första språk det fått lära sig. Hörande barn till döva får även de i regel lära sig teckenspråk av sina föräldrar och teckenspråkiga ser sig själva inte som handikappade då de behärskar ett levande och fullständigt språk.

 

Det här inlägget postades i modersmål och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.