Introduktion

Finskan är ett språk som talas av ungefär 5 miljoner människor och främst då i Finland där det är officiellt språk(finskan är också ett officiellt språk i EU). Finskan är där till officiellt minoritetsspråk i Sverige där det är landets största minoritetsspråk. Närbesläktade språk är meänkieli, kvänska, meänkieli, vespsika, karelska, ingermanländska, olonetiska, lydiska, votiska och liviska. Dessa språk är så pass nära varandra att det råder en viss grannspråksförståelse likt den som de skandinaviska språken har, samt att kvänska och meänkieli är politiskt skiljda språk från finskan. Vidare så är också finskan släktspråk med samiskan och ungerskan, men de här är så pass annorlunda att två talare av någondera av språken inte kan förstå varandra. Fred Karlsson skriver i sin bok(Finsk grammatik 2009 SKS) att finskan och ungerskan är ungefär lika långt från varandra som svenskan och persiskan är från varandra.

Det finns några saker man bör komma ihåg då man aspirerar för att bemästra finskan. Först så måste man glömma i princip all grammatik som man kan från att ha lärt sig från ett indo-europeiskt språk. Några exempel. I finskan så läser man från något där man till exempel svenskan eller i engelskan läser i något. Luin lehdestä että joku oli ryöstänyt pankin=ordagrant: Jag läste från tidningen att någon har rånat banken. Likadant så hittar man inte någonting i eller på något. Man hittar saker från något. Löysin tikkarin taskusta.=ordagrant: Jag hittade klubban från fickan. Finskan har där till en massa andra olikheter som frånvaron av bestämd artikel, i stort sett bara ett s-ljud(jmf. svenskan med sch, ch, sh o.s.v.) och andra saker som framstår helt främmande om inte ibland lite exotiska.

Fortsättning följer under Stadieväxlingar och lokalaksus.